Intervju med Maureen Dennis

Maureen Dennis föreläser under rubriken " Plasiticity in the Immature brain". En omfattande föreläsning med uppdraget historisk exposé över forskning kring hjärnans plasticitet och rehabilitering av den omogna hjärnan med skador. Efter föreläsningen, som med respekt för hungriga konferensdeltagare måste avslutas innan Maureen Dennis är helt klar, får jag möjlighet att sitta ner med henne för en lunchintervju. Och att Maureen Dennis är passionerat intresserad  av sitt yrkesområde är uppenbart. Medan vår nudelwok kallnar fortsätter diskussionen kring plasticitet, hjärnskador, områdets praktiska implikationer och framtida utmaningar.

 

Maureen Dennis blev intresserad av området plasticitet då hon som ung doktorand arbetade med experimentella hjärnskador hos djur. Samtidigt arbetade hon som kliniker på ett sjukhus med barn och vuxna med utvecklingsstörningar varav några även hade råkat ut för hjärnskador som unga. Intresset utvecklades och nu arbetar Maureen Dennis på "The Hospital for the Sick Children" i Toronto. Ett universitetssjukhus där Dennis bedriver forskning, undervisar och emellanåt även arbetar kliniskt. Maureen berättar att hon tidigare även rest mycket och hållit föredrag runt om i världen. Något hon tycker är mycket givande, men som även tar viktig tid från forskningen. Och det finns mycket att hålla koll på i labbet. Många studier och projekt som behöver övervakas.

Kan du berätta lite om vad som pågår just nu i ditt labb?

En del av det jag pratade om under föreläsningen är från mitt senaste forskningsprojekt om Spina Bifida. Där försöker vi verkligen förstå hjärnans plasticitet. Men jag arbetar även med barn med förvärvad hjärnskada och det hann jag inte riktigt med att prata om idag. Jag har varit väldigt intresserad av att ta reda på om den unga hjärnan verkligen är mer plastisk än den gamla hjärnan. Och från vad jag kan se idag tror jag inte på en automatisk återställning bara för att du får en hjärnskada tidigt i livet, i själva verket kan det fungera på motsatt sätt.

Så då håller du inte med Bryan Kolb när han i sitt föredrag talade om fasen tre till sex år som "en bra tid att få en hjärnskada"?

Nej, jag håller antagligen inte med Bryan Kolb på just den punkten. Vi måste ta i beaktningen att de fynd Kolb hänvisar till bygger på experiment med råttor. Jag tror "råttarbetet" är väldigt viktigt för att förstå de grundläggande mekanismerna bakom plasticitet, men i råttan arbetar du med experimentella skador på hjärnbarken och i råttans hjärnbark är de olika delarna mer lika varandra än vad de är hos människan. Med människan finns det också så många fler sätt att förstå beteendemässig plasticitet. Med råttan tittar du på det direkta beteendet, vad råttan gör, med människor behöver vi se på så mycket mer. Och från vad vi vet idag så finns det inte en hundraprocentig översättning från djur till människa?

 

I föreläsningen talade du om hjärnans reservfunktioner ...

Ja exempelvis kan personer som har hög begåvningsnivå, som läser mycket och är mentalt aktiva ändå få alzheimers sjukdom om de har genen för det. Men de kommer antagligen vara ganska gamla när de börjar visa symptom. En person som däremot har mindre utbildning, inte är mentalt aktiv eller som inte tränar fysiskt kommer att visa symptom mycket tidigare. Så reservfunktionerna kan man se som en slags buffer för vad som potentiellt kan hända med hjärnan. Om du exempelvis arbetar som boxare och får många slag mot huvudet under ditt liv, som Mohammed Ali, kommer du att vid fyrtio års ålder börja uppvisa ålderssymptom. Så slag mot huvudet kan helt klart reducera reserven. En annan viktig uppgift är att studera hur de barn åldras som har fått en hjärnskada tidigt i livet. Detta eftersom vi antar att den traumatiska hjärnskada de fått vid femårs ålder kommer att förminska reserven så att de vid femtio års ålder kommer att börja visa symptom på demens snarare än vid åttio.

Skulle du säga att det går att påverka eller öka reserven?

Genom fysisk träning till exempel som ger dig mer blodflöde till hjärnan. Träning är bra både för mental och fysisk hälsa. Du kan träna genom att läsa mycket, lägga pussel, genom att på olika sätt vara mentalt aktiv. Jag tror att du kan påverka reserven vid alla åldrar. Jag tycker inte att man kan tala om mänsklig hjärnplasticitet utan att ta reserven i beaktande. Plasticitet är en generell egenskap hos hjärnan, men individer är olika. Om vi tar hundra personer som har genen för Alzheimers sjukdom kommer en del då symptom och minnesförluster i fyrtio års ålder, en del som sextioåringar. Och högt intelligenta personer som läser och är fysiskt aktiva kommer ändå att utveckla alzheimers, men kanske vid åttio. Det är dessa individuella skillnader som utgör tanken bakom reserven.

Så rehabiliteringsplaner vid hjärnskada måste skräddarsys?

Jag tror inte vi kan tänka på rehabilitering utan att ta hjärnans reserv med i beräkningen. Om du har ett barn i rehabilitering som har haft en traumatisk hjärnskada är en av de faktorer som kommer att minska reserven och göra ditt jobb svårare om hon eller han året innan hade en annan hjärnskada. Vi måste ta i beräkningen både reservfaktorer hos individen och den generella tanken om plasticitet. Du måste försöka att förstå reservfunktionerna hos varje individ, vad det är som buffrar för funktionerna och vad är det som tar bort funktionerna. Om du kan förstå det kommer rehabiliterings- eller habiliteringsprocessen att gå bättre och vara mer effektiv. Och du kommer inte att slösa bort tid på att ge alla samma behandling.

Skulle du säga att forskningen kring hjärnans plasticitet är långt från att hitta sin implikation i rehabiliteringsmetoder?

Det finns lite avstånd, jag tror det behövs mer dialog mellan forskningsfältet och rehabiliteringspraktiken. Jag tror att vi måste dela forskningsfynden med rehabiliteringsområdet, men jag kan inte säga åt dem vad de ska göra med dem eftersom jag inte är kunnig om rehabiliteringspraktiken.

Vilket steg skulle behöva tas för att ett sådant samarbete skulle uppstå?

På "Hospital for the Sick Children" i Toronto har vi varje månad ett möte som vi kallar "cross-talks". Vid varje tillfälle väljs ett ämne ut och vi har korta samtal mellan neurokirurger, rehabiliteringsfolk, neurologer och neuropsykologer. Det är väldigt givande eftersom jag vanligen inte tillbringar så mycket tid med rehabiliteringsexperter. På det här sättet får jag höra deras åsikter. Jag tror att sådana här "cross-talks" är en bra modell för samarbete. Ämnet plasticitet ju inte enbart är intressant för akademiker. Och genom att undervisa om det för praktiker kan man visa på att det är ett vikigt fenomen att ta i beaktningen och som kanske kan hjälpa till att utforma praktiskt rehabiliteringsarbete.

Vad finns det för utmaningar för forskningsområdet idag?

Utmaningen är för forskarna att berätta för rehabiliteringsfolket vad som är nytt och vad som skulle kunna vara användbart för rehabiliteringen. För rehabiliteringsexperterna är utmaningen att finna de kanaler som kan förse dem med den nya kunskapen som kommer från forskningsområdet. Målet, eller utmaningen som alla har är en rehabiliteringsprocess som är kostnadseffektiv. Du vill inte spendera en massa tid med att rehabilitera saker som inte riktigt är fel och så vill man naturligtvis att rehabiliteringen ska vara så effektiv som möjligt för den individuella patienten. Det är också här konceptet reserv kommer in. Att förstå det kan också hjälpa oss att få en bättre förståelse för vad rehabiliteringspotential verkligen innebär.

En annan utmaning är att integrera forskningen kring djur och människa. Som jag ser det står de inte i opposition till varandra utan är komplementära. Djurförsök kan berätta mycket viktiga saker om plasticitet, men vi kan inte ta människor och sätta dem i burar och kontrollera hur de växer. Det finns vissa fundamentala skillnader i människans hjärna som inte bara handlar om storlek utan de har fundamentalt olika organisering, så jag tycker att det behövs en bättre integrering mellan forskning på djur och människa när det kommer till plasticitet. Det räcker inte för varje grupp att bara prata om den andra, jag tror vi måste prata med varandra. Det jag menar är inte att djurförsöken inte är viktiga för kunskapen kring rehabilitering av människor, jag menar bara att det inte är helt enkelt att översätta den.

Ett annan fråga som ligger mig nära om hjärtat och som jag personligen är mycket engagerad i är rehabiliteringen av barn med hjärnskada. Som det ser ut i dag så rehabiliteras en mängd olika barn och tillstånd men i vissa fall tycks rehabiliteringen gå till på samma sätt oavsett hur de fick sin hjärnskada. Om någon lär dig hur du ska gå så är det stor skillnad på hjärnorna, beaktande hjärnans plasticitet, hos barn med medfödda hjärnavvikelser som Spina Bifida, Neurofibromyos och Downs syndrom och barn som har friska hjärnor och där något sedan sker som en traumatisk hjärnskada. Ibland när man talar om barn med hjärnskada klumpas alla samman. Skillnaderna handlar inte om när man fick sin hjärnskada, innan eller efter födseln, utan om grundläggande skillnader i hur hjärnorna är organiserade. Att rehabilitera en hjärna som är organiserad på ett ovanligt sätt är väldigt annorlunda mot att rehabilitera en normalt organiserad hjärna.

Kan vi använda oss av kunskaperna om plasticitet i preventivt arbete?

En sak vi kan göra är att identifiera de som troligen ligger i riskzonen för att ha en risk för inlärningssvårigheter på grund av gener, bakgrund eller tidiga upplevelser. Dessa barn är ju också de som har störst nytta av tidig intervention. Vi vet till exempel att om du har ett matteproblem, ju längre du har haft det, desto svårare är det att habilitera. Vid Spina Bifida har vi till exempel studerat matematikkunskaper hos förskolebarn. Vi bedömer deras nummersinne, deras användning av siffror och vi testar dem igen när de är skolbarn. Och vi kan se att de som vid tre år har svagt siffersinne kommer att bli de sjuåringar som senare har svårt med matematik. Och det vi även vet är att skolbarn som kämpar med matematik kommer att ha svårigheter att bli självständiga tjugo år senare eftersom de inte kan hantera pengar. Så när man vet detta varför vänta tills de är åtta eller nio år innan vi gör någonting. Om vi inte gör någonting kommer de att utvecklas till trettioåringar som inte kan lämna föräldrahemmet eftersom de inte självständigt kan ta hand om sin ekonomi.

 

Det skulle alltså finnas en hel del att göra även på skolnivå?

Ja, ofta blir ju dessa barn upptäckta lite längre fram i skolan och vad som har hänt dem på vägen är att man har sagt dem att "du kan lära dig, men det kommer att ta lite längre tid". Men så är det inte, det handlar inte om att de har ett problem med matematik vid nio år som kommer att ha försvunnit när de är tjugo. Tid är inte habilitering. Man kan inte bara låta tiden gå. Varje sekund räknas i en habiliteringsprocess.

Cecilia Hernestam

Medlem - Logga in

Mina sidor

Tidning

Nytt nummer har nu utgivits.
Tidigare nummer hittar ni i arkivet

Aktuellt i föreningen!

Södra Regionen

Välkommen till en workshop med Dr. Mike Chaftez från USA kring malingering!

Tid: 2017-08-22 kl: 09:00-16:00
Plats: Danderyds sjukhus - föreläsningssal Hjärtat
Pris: 1600:- för medlem i SNPF. 2000:- för övriga.

Sista anmälningsdatum 2017-08-18!

Klicka här för med information och länk till anmälan!


Västra regionen


Östra regionen

Vi hälsar er välkomna till tre seminarier i höst!

För mer information, klicka här!


Norra regionen

Kurser

Kurser anordnade av icke vinstdrivande organisationer:

Kurser anordnade av IHPU finns publicerade på deras hemsida.

Platsannonser

Kommun/landsting som söker neuropsykolog? Lägg ut en platsannons här. Kontakta oss för mer information.